J E S S S . B L O . G G

Det var inte menat att det skulle sluta såhär.
Du och jag.
Vi.

Vi skulle inte sluta såhär. 

”Vi är inte såna som i slutet får varandra”.
Jag skrev exakt det en dag för 17 veckor sedan.

Skulle jag ha lyssnat på mig själv istället för att låta det gå längre?
Skulle det varit lättare att släppa allting då, istället för vad det är nu?
Skulle jag inte ha gjort den här förändringen för 2 veckor sedan, då jag flyttade ifrån oss, dig, allt.
Skulle jag ha stannat? Och fortsatt hoppas?

Svaret på nästan alla dessa frågor är ja.

Ja, saker hade varit annorlunda om jag stannat.
Ja, jag skulle nog ha släppt detta för ett tag sedan.

Men, om jag hade stannat, och saker hade varit annorlunda nu.
Skulle det ändå ha tagit slut. Jag skriver inget frågetecken på den.
Jag vet, innerst inne, hela mitt hjärta skriker att ja, ja det hade tagit slut förr eller senare.
Och jag håller kvar i det, mitt i denna smärta. Att det helt enkelt inte var vår tid.

Vi hamnade fel.
Jag hoppades för mycket.
Höll för hårt.

Kan man göra så förresten? Hålla i något för hårt.

Vad var det jag höll i?
Fanns det något?
Var det något?
Var allt bara i mitt huvud?
Hoppades jag att detta skulle vara den man som förändrade allt?

Jag tror på kärleken. Så innerligt. Alltid.
Hur mycket den än har krossat mig innan och fortsätter om och om igen krossa mig.
Alltid, trots brustna hjärtan, så hoppas jag alltid.
Att nästa person som möter en blick, ett leende, ska vara just han.

Han.
Han med stort H.
Han som kommer in i rätt tid i livet och vänder upp och ner på allt.
Ändrar allt. Ändrar allt man hoppas och tror på.

” I was just asking, as a friend, if it ever meant something..”

”Of course”

Självklart.. Eller? Stämmer det verkligen?
Eller är det bara något som sägs för att minska smärtan hos den andra?
Samma sak gäller det med ”We leave it like that. Friends”.

Kan man vara vänner? 
Kommer det en tid då man någonsin kan prata med varandra som man alltid gjort, fast som vänner?
Att vara glad, till och med skratta. Som vi alltid har pratat.

Jag kommer sakna dig. Det kommer jag aldrig någonsin kunna förneka.

Varje svart van kommer jag titta in i, för att se vem som kör.
Jag kommer att hålla koll på alla dina lag i fotbollen och vara extra glad för din skull
varje gång det går bra för dom.
Jag kommer dricka kilkenny och tänka på dig.
Jag kommer någon gång i livet åka till alla fina platser du berättat om.
Jag kommer besöka Cardiff.
Varje tunnelbana mot Farsta kommer få mig att tänka på dig.
När jag läser om motorcykel olyckor kommer jag att få ont i magen och hoppas att det inte
är om dig det handlar om.

Du.
På så pass kort tid ändå, har du gjort ett sånt jävla intryck.
Du kommer alltid finnas kvar i mig.
Men jag kommer strax att vara borta ur dig.
Om jag ens någon gång tog mig in där.

Varje person man träffar. Oavsett om man vill det eller tänker på det så förändras man.
Varje person gör något med dig. Bra eller dåligt. Hur som helst så lär du dig alltid någonting av det.

Jag hoppas att om några dagar, veckor eller månader.
Att jag kan vara glad att jag träffat dig.
För jag tror egentligen att jag är det.
Nånstans där inne.

Men just idag, är en sån dag, då jag bara vill lägga mig i ett mörkt rum och komma fram när allting har lättat.
Mitt huvud kan inte tänka klart och hjärtat värker.  Heartbroken helt enkelt.

  

6e maj, 2014, 23:57.

”You can’t just leave me”

”Never :)”

”You promise me that?”

”Always.”