Thinking out loud.
Jag har börjat att tvivla. Tvivla på det mesta som fyller mitt liv just nu. De senaste dagarna har jag bara varit ledsen och nere. Gråtit mer än jag någonsin gjort förut. Trots att solen varit framme samt den blåa himmeln har det inte vänt.. Jag skriver detta inlägg enbart för min egna skull. För att se om det hjälper, för att se om det får mig att känna mig på något sätt lättad. Har fått små panikattacker då trycket över bröstet kommer och tårarna bara rinner. Så jag skulle behöva det.. Lättnad.
Jag känner mig misslyckad. Att jag varit i denna stad i 3 månader nu och inte lyckats få ett jobb, kanske 10 svar med ett nej och endast en intervju. Varje månad söker jag så så himla många jobb. Detta gör mig matt att jag inte tar mig någonstans. Trampar samma vatten utan att röra sig framåt det minsta lilla. För jag försöker så, lägger allt jag har och spenderar varje kvot av dagens energi på det. Tänker ofta på när man ska säga till att this is it. Jag har försökt och försökt men ingenting händer. Men där i den tanken återkommer tanken av att vara misslyckad. Ska jag vara ärlig så känner jag mig som ett misslyckande, särskilt i familjen och släkten. Alla har något för sig, alla förutom jag. Känner en liten press att lyckas med något i alla fall.. Men som det känns just nu så är allt bara hopplöst.
Jag tvivlar på att detta var det bästa beslutet för mig. Jag älskar Göteborg, har alltid gjort det och kommer alltid att göra. Det har alltid varit mitt ställe att fly till när saker inte var som det ska hemma. Nu känns det som att jag inte hör hemma här, efter 3 månader i staden känns det verkligen som att detta är fel. Tänker jag för mycket på det hela får jag panik och börjar gråta. Jag trivs inte längre i lägenheten jag bor i, jag känner mig instängd och det känns inte som ett hem jag är delaktig i. Har under helgen försökt panikaktigt att julpynta för att få en känsla av ett hem. Så har redan julgran uppe. Än så länge har det inte hjälp ett dugg. Mår fortfarande dåligt.
Jag ser även bara dåliga saker med denna flytt. Det förstörde allting som jag hade med L. Jag vet att det inte hade blivit som det blivit om jag hade stannat i Stockholm. Men jag är inte helt dum i huvudet och vet att han skulle fuckat upp allting vid ett senare tillfälle ändå. Men tankarna går på högvarv om honom ändå. Jag mår även dåligt av att missa saker med min katt. Jag är fäst vid den lilla hårbollen. Hon hade endast sovit vid mina fötter i 8 månader när jag valde att flytta. Jag var hennes person. Nu när jag kommer hem och hälsar på håller hon sig borta och det tar några dagar för henne att komma fram och mysa med mig. Mamma är hennes person nu för tiden. Det gör lite ont i mig, för hon är min livskamrat. Jag saknar henne och mitt hjärta brister lite för varje bild på henne som skickas till mig dagligen.
Jag vet att allt detta troligtvis skulle förändras om jag fick ett jobb. Kom in i rutiner och tjänade pengar. Varje månad ser jag flera tusenlappar flyga från mitt sparkonto. Aldrig några inkomster, endast utgifter. Det är jobbigt. Svårt. Och gör mig så jävla ledsen. Jag önskar att min sits var annorlunda. För då skulle jag kanske vara glad och njuta av att vara i denna stad där jag faktiskt är. Men som det är nu så vill jag bara härifrån.