"I swear it will get easier, remember that with every piece of you.."
Sitter och lyssnar på Ed Sheerans låt Photograph.. Hans nya album X är guldvärt. Älskar det. Har kört det på repeat idag minst 5 gånger. Min favvo just nu, helt klart. Men, just nu, denna stund.. Är ingen lycklig stund. Hur mesigt det än må låta så sitter jag med gråten tjockt i halsen och ögonen snart överfyllda med tårar. Jag har varit för stark allt för länge. Hållit allt inne, precis som jag alltid gör. Kände att om jag någonsin ska bli bättre så måste jag skriva av mig, prata eller bara få ut det. Visste inte vart jag ska vända mig, så jag tog mig hit. Är inte den som skriver av mig såhär. Men just nu är den största känslan ensamhet, så har ingen att vända mig till direkt.. Det jag skulle vilja ta upp är väll alla känslor som spökar i mitt huvud och i mitt hjärta. (Hur nu känslor kan spöka i en hjärta?).. Jaja.
Känslorna inkräktade mitt huvud för ca 1,5 år sedan. Som ett mörker, eller ludd som fastnat. Jag gissar starkt på att jag har ett stänk av depression. Detta handlar inte om att vara ledsen då och då. Det är som en mörker som anfaller när man minst anar det, som drar ner en till botten och får allt att kännas så meningslöst. Jag isolerar mig. Mest för att jag redan känner mig ensam, så gör jag så för att inte känslan ska ta över helt. Dagarna bara drar förbi och smetas ihop. Har innerligt svårt för att ens tänka tillbaka vad jag gjorde igår, eller vad det är för dag. Jag träffar ingen förutom min familj. Det var bättre under de 2,5 månaderna jag jobbade på mitt kära arbete där jag trivs så bra. Älskar den jag är där. Önskar att jag kunde stanna där föralltid, bygga ett bo och sova-äta-dö där skuller vara hur fint som helst.
Och så har vi dig. Du. Du som fick mig att hoppas att du kanske skulle vara den som ändrade denna trötta kropp och själ till något bra. Mitt hjärta hoppades så på dig. Det gör det fortfarande vilket är det svåraste i det här. Det sjuka är väll att jag inte ens kan säga att jag känner dig, även fast vi pratar varje dag. Men om vad, fotboll? Och vart kommer man på det, ingenstans. Mitt hjärta kommer hoppas på dig tills dagen då jag absolut inte kan göra mer. Tänk på det, L. Innan du krossar mig allt för mycket.
Jag är en trasig själ. Trött kropp. Hål i hjärtat. Mörkret har tagit mycket ifrån mig. Jag minns inte när jag skrattade senast. Eller log. Jag gör inte det varje dag, fast jag borde. Note till ni som kanske läser detta, jag vill INTE ha det såhär. Man har alltid ett val sägs det, men jag har fanimej inte valt att detta mörker ska bosätta sig i min kropp. Det finns vissa kvällar, nätter och dagar som är värre än denna. Just nu är jag ganska tom och har suttit med det här inlägget i snart 2 timmar. Försöker få fram det jag känner men, känner som sagt inte så mycket.
Så, slutar sådär. Har inget mer att klämma fram.
